Hej Anonymous,
Hm. Det var nog inte riktigt något så här personligt jag hade föreställt mig att den här frågefunktionen kunde resultera i. Hade väl i ärlighets namn inga föreställningar alls förutom att testa hur själva grejen fungerar, formmässigt och tekniskt.
Men, ja, nu blev det så här och big props till dig, Anonymous, för det oväntade greppet.
En rak fråga, anonym eller ej, förtjänar ett ärligt svar (alltså, jag har väl egentligen ingen vana i att ge förljugna svar, men du förstår vad jag menar). Även om det sker på en väldigt öppen plats. Kanske lite för öppen egentligen. Men det är å andra sidan inget ämne som aldrig berörts under mina 1318 poster de senaste 4 åren, även fast det var ett tag sen nu.
Min mellanstadielärare brukade fråga mig: “Varför ser du så ledsen ut? Vad har du att vara ledsen över?” (tänk detta i en ganska barsk, nästan fräsande ton från en elegant och ädelstensbeströdd äldre kvinna). Fanns väl ett visst uns av verklighet i det ledsna redan då, men jag vill tro att det på den tiden främst var ett resultat av mitt något buttra utseende - en utseende-bug/feature jag för övrigt delar med t. ex. Mauro Scocco. Ett buttert yttre, alltså.
Men också ett snarlikt inre. I starkt varierande grader och lika starkt varierande densitet; ibland går det veckor, månader. Fast just “butter” är nog inte alls rätt ord för det där, utan snarare “ledsen” som du använder dig av.
Och fortfarande utan att kunna svara på min mellanstadielärares fråga om vad jag har att vara ledsen över så är jag det likväl tämligen ofta. Ledsen. Utan någon tillsynes speciell anledning. Just det känns så klart ordentligt larvigt, taffligt, bortskämt och väldigt, väldigt otacksamt. Något som sätter en nedåtgående spiral i rörelse. Ledsamheten resulterar i dåligt samvete. And off/down we go. Det där är ett stort besvär jag har.
Men åter till din fråga. Jag vet ju inte vem du är och med det heller inte i vilka sammanhang du får intryck av mig. I det här forumet tycker jag mest att det handlar om snipplets från något jag läst eller en bild på ett litet djur som äter på något gott. Visserligen inte alls något skäl att ifrågasätta eller städa bort din fråga, eftersom den är motiverad och insiktsfull.
Om jag är så ledsen som det känns ibland? Kan ett lite kryptiskt svar se ut något liknande det här: Ja, ibland är jag precis så ledsen som vissa kanske kan uppfatta det.
Jag jobbar på att minimera de där stunderna/kvällarna/nätterna/mornarna. Jobbar verkligen med det. Inser så klart att det inte är något som kommer lösa sig av sig själv, men har med hjälp fått en idé planterad som säger att den rätta/bästa vägen kanske kan vara att acceptera hur det är. Så enkelt formuleras det. Med full personlig acceptens blir risken för att skulden, skammen och det dåliga samvetet ska förvärra det betydligt mindre. Kanske till och med ingen. Det fungerar bättre och bättre det här med att lära in nya tankemönster. Jag tror att det är vägen. Om än en lång sådan, känns det som ibland. Tankar har en tendens att sällan låta sig styras, utan måste under lång tid luras in på en annan väg.
Okej, det är den lilla, om än i det här formatet rätt långa, versionen. Det finns en längre, men alldeles för lång och avslöjande för att placeras i offentlighetens ljus.
Vill nog ändå tillägga att jag stundom upplever mig själv som en rätt fryntlig och finurlig person som gillar att have a blast. Inom rimliga gränser, givetvis.
(Uppskattar f.ö. din användning av semikolon. Det mest underskattade tecknet.)
