Livet reas ut för allt kan kastas bort
Efter att tillsammans med en både konstant och påträngande huvudvärk packat ner mina saker i olika lådor märker jag hur få de blev, lådorna. Visst, det har redan körts bort en del grejer, men det här tillsammans med några få möbelsaker är alltså allt det materiella jag äger. Inte mycket.
Har under packningsprocessen slängt uppskattningsvis en tredjedel av originalutbudet. Utan minsta kval. Jag kan så här på rak arm (bildligt, då armarna i detta nu är något böjda pga exakt rätt fingersättning på ett QWERTY-tangentbord. Huruvida fingersättningen på ett DVORAK-dito är lika bra vet jag inget om.) inte komma på någon sak som jag har ett speciellt emotionellt band till, eller skulle sakna nämnvärt. Visst, det finns ett par jeans som är bra, en jacka jag gillar och några tröjor som gör att jag inte ser helt utvecklingsstörd. Och jag är förtjust i hur min förstärkare låter i kombination med just de högtalare jag har. Men allt det går ju att ersätta med något skapligt likvärdigt. Och det ersatta är nog ett minne som tynar bort fortare än du hinner säga “How much wood would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood”.
Är det här en bra grej? Eller finns här i några brister? Att inte ha någon materiell sentimentalitet har väl sina sidor. Bra i och med att det är enkelt att hantera om/när något försvinner eller går sönder. Men jag tror att det finns en stek att vända på här och på andra sidan är det något som säger att det kan vara något bra i att ha goda minnen associerade till saker. För att komma ihåg. Och för mig personligen att bli påmind som händelser som varit bra - minnen jag inte direkt kan skryta om att vara bra på att återkalla.
