Brott och/eller straff
Avbruten knäled.
Nu i natt är det tre år sedan min högra knäled gick av på ett glashalt Karl Johans torg i Stockholm. Ramlade, hörde smällen av bruten benpipa och kunde därefter inte resa mig. Bars därför av starka armar upp för trapporna och efter lite om och men in i en Taxi Kurir som körde oss till S:t Görans sjukhus.
Lades på brits, kördes in i undersökningsrum där ganska mycket smärtstillande injicerades, kläder klipptes upp och röntgen genomfördes. Blev vansinnigt törstig av morfinet och yppade tydligen den klassiska repliken: “Konstigt att jag är så törstig – jag som druckit så mycket”. Lyckades sedan ringa något samtal och meddela olyckan. Därefter minns jag inte så mycket mer än att jag vaknar på kvällen dagen efter, just efter operationen då man satte fast två stödjande metallskenor med sex ganska ordentliga skruvar. Väcks av att någon för in en stålvajer in vid ljumsken och ett par decimeter ner i benet och säger: “Nu kommer ditt ben att hoppa till lite, det är inget farligt”. Tydligen ledde ståltråden ström som indikerade om de kommit åt rätt nerv, för att sedan leda in smärtstillande via samma tråd. Och mycket riktigt; benet hoppade upp och ner men någon smärta kändes inte eftersom bedövningen fortfarande verkade.
Skruvar och skenor.
Blev sen kvar på sjukhuset i en vecka. Minns inte så mycket av det bortsett från den tveksamma lyxen med att ha kateter – skönt att kunna dricka hur mycket vatten som helst utan att bry sig om de naturliga… konsekvenserna, men det finns något lite för bekvämt med det – samt att snälla vänner som kom förbi fick nöjet att höra mig påverkad av morfin prata en del strunt.
Var sen mer eller mindre helt sängliggande i en månad och ordentligt bunden till kryckor i två månader efter. Efter ett halvår kunde jag gå hyggligt men en av skruvarna var på väg ut genom huden så den togs bort. Ytterligare ett halvår senare togs resterande metall bort på min begäran och nu tre år efter olyckan har jag inga men bortsett från vissa problem med ordentlig belastning som vid löpning i nedförsbackar och längre påfrestningar över 4-5 kilometer. Det går nog att komma runt genom att bygga upp mer stödjande muskulatur.
Tycker verkligen att den här historien har lärt mig mycket. Dels omedelbara saker som att hantera ganska kraftig fysisk smärta men också hur det är att inte kunna lita på något så vardagligt som att kunna ta sig från a till b av egen maskin.
Det ger lite perspektiv på tillvaron. Perspektiv, och ett ärtigt ärr.
