Chilenare eller svensk?
I Advance Patrols låt Dialogen från 2003 års svenska hiphopklassiker Utskrivna ställs Gonza frågan huruvida han, med ursprung i Chile, är chilenare eller svensk. Att dra en parallell till huruvida jag gillar Shanghai eller Tokyo bäst är ex-te-reeemt långsökt, men väl värt ett försök(?).
De sju månader jag bodde i Shanghai är med lätthet några utav de absolut bästa sju konsekutiva månader jag upplevt. Eller; de är de bästa på varandra följande månaderna jag varit med om. Sju till antalet. Som var riktigt bra. Månader. Sju. Stycken. Bra.
Äventyret var totalt och det mesta med den staden är väldigt… speciellt. Allt händer, hela tiden. Och samtidigt finns en 4000-årig kultur som är så stolt, så stolt. Det kommunistiska fantastimoln som glatt/tyranniskt studsat omkring över landet sedan 1949 håller under underligt kontrollerade former på att införlivas i – eller definitivt snarare införliva – ett hyperkapitalistiskt dito; fantasimoln.
Det är spännande. Folk har allt, och folk har inget. Matrealistiskt, that is. Det må låta cyniskt, kolonialistiskt eller vad som helst annat som slutar på -iskt, men det är något som i min värld är extremt intressant att få ta del av på… markplan, eller vad man ska kalla ett plan som är i nivå med marken. Professionellt som personligt.
Och sen Tokyo. Jag har bara avverkat tre månader i staden som inräknat hela stadsområdet ska vara den mest befolkade i världen: 35 miljoner människor bor där. Det är ju jättemånga människor. Fler än man ser under en livstid, även om man verkligen, verkligen försöker titta på jättemånga hela, hela tiden. Det är en stad som jag tror få svenskar saknar en fascination för.
Det har varit fantastiska månader, som jag säkert nämnt tidigare. Eller jag vet att jag skrivit det tidigare men om du lyssnat är väl en annan sak.
Så: Det har varit fantastiskt.
För några veckor sedan var en bekant från Shanghai i Tokyo på visit och vi pratade om städernas skillnad. Han påpekade att i Tokyo hittar man det bästa av det bästa; den bästa superexklusiva maten, den bästa gatumaten, dom mest vältrimmade niosträngade basgitarrerna och den bästa affären för sneakers så dyra att… ja jag vet inte men dom är jättedyra och otroligt sällsynta.
I Shanghai finns inget av detta, möjligen bortsett några ställen som är bäst i världen på att ta betalt för något som inte alls är bäst, i världen.
Men det finns något annat som inte går att ta på. Det är något annat. Något som Tokyo inte har och som väger till dess (Shanghais) fördel. Just nu. Och det så klart utan att racka ner på Japans huvudstad som på pappret är så mycket bättre än vilda västern i Shanghai.
Men ett papper är just det (en produkt av till stora delar trä, för att vara exakt) och därför inte helt relevant för verkliga intryck. Intryck och medföljande känslor är sällan logiska. Det ligger liksom i deras natur. Och känslan – logisk eller ej (förmodligen det senare, som sagt) – säger att jag gillar Shanghai något litet mer. Just nu.
När april övergått till maj så har jag spenderat lika lång tid i båda städer, under samma premisser. Om någon ung dude då frågar mig ungefär vad han frågade Gonza, nämligen om jag gillar Shanghai eller Tokyo bäst så vet jag inte vad jag svarar.
Kanske repeterar jag bara vad han sa; “säg mig hur fan skulle jag kunna svara på en sådan fråga”?
