Klippte håret här i fredags. Rakning också. Det blev väl ungefär som vanligt, bortsett att det kostade 4 gånger mer och tog 4 gånger så lång tid som på Hair Fair, Drottninggatan/Rådmansgatan. Men han som klippte hade kostym och väldigt, väldigt runda glasögon. Fick komplimang för mina, inte lika runda, glasögon. Det har aldrig hänt på Hair Fair.
Utifrån ditt perspektiv 'over there'; Är du orolig för att Kinas inbromsning i tillväxten kommer leda till en recession i Asien? /DH
Frågar signaturen Anonymous.
DH!
Åh, det är svårt det där. Vet inte om det kommer gå så långt som till en recession i Asien, och jag vet inte om just Asien kommer bli mest drabbat.
Kanske istället USA och Europa som under senare tid lånat väldigt mycket pengar av Kina, vars välvilja att fortsätta stödja t. ex. Grekland, Spanien och, just, USA, inte lär öka om tillväxten under några år framöver “bara” kommer ligga kring 5% istället för de senaste årens 10%. Då blir det besvärligt för de i behov av att låna.
Västerländska exporterande företags enorma tilltro till att “Vi måste finnas i Kina bla bla bla. Världens största befolkning bla bla bla. Tänk om vi bara får 2% av marknaden – det motsvarar vår totala försäljning nu bla bla bla” kan åka på ett rejält uppvaknande när tillväxten inte rusar i riktigt samma takt som tidigare
Men dock: vad som lokalt räknas som medelklassen har vuxit med 300 miljoner personer senaste årtiondet, och beräknas bestå av hälften av all urbaniserad befolkning 2030. Det för ju ändå med sig en del “möjligheter” till expansion även om den övergripande ekonomin bromsas en aning, om man så säger.
Olika vinklar/sidor.
Äh, jag har inget som helst relevant belägg för det där, egentligen. Är, som otroligt tydligt märks här, ingen nationalekonom.
På ett lite annat och mer personligt närliggande tema:
Vad jag funderar en del över, när jag tänker på min framtid, är skillnaden mellan den japanska och kinesiska ekonomin och vad det kan innebära för min profession i vidare bemärkelse än “web” (något som jag har en ambition att fortsätta bredda betydligt).
Det har inte direkt varit någon solskenshistoria i Japan sedan den ekonomiska krisen under tidigt 1990-tal. En svagt sluttande kurva och en framtid med åldrande befolkning som ska plocka ut pension, lever allt längre och med det ökande vårdkostnader. Det i kombination med lägre befolkningstillväxt än någonsin gör att det väl inte ser ut som att det kommer festas som om det vore 1989 under överskådlig framtid här.
I andra hörnet: Kina. Om inte så många år världens största ekonomi med en enorm kassakista som plöjs ner i infrastruktur (vars kontrakt med entreprenörer skrivs under extremt korrupta förhållanden), väldigt välvillig utlåning till inhemska, och starkt statsstyrda, företag som köper företag/tillgångar utomlands, och – vilket man är orolig för i inte minst Japan – militär. Men också en stor, stor tillväxt av konsumenproduktsförsäljning (vilket väl är det som jag försöker bidra till).
Det nämns sällan i sammanhang som det här att Kina är en väldigt obehaglig diktatur (onödigt att nämna “väldigt obehaglig” i det sammanhanget – hör för mig att diktaturer per definition är väldigt obehagliga) och inte bara en gyllene marknad för utländska företags framtida vinstinhämtning, kan jag tycka. Det gör, t. ex. att ekonomin kan kontrolleras på ett helt annat vis än i Rest of The World.
Trots (eller på grund av?) detta tycker jag fortfarande att livet i Shanghai var mer spännande än här i Tokyo. Visst – allt är bättre här, men inte lika spännande. Och sen har vi det där med en sedan ~20 år nedåtgående ekonomi i Japan och en sedan lika många år växande i Kina. Vad är mest spännande för mig?
“Inside of a flat fish” - det första (egentligen andra) jag provat här som verkligen, verkligen inte rekommenderas. Och jag har ändå ätit två portioner. Vidrigt.
En av de (kanske den?) bästa rutiner jag haft var under senare delen av Shanghai-perioden, efter det att jag tröttnat på frukostpannkakorna, då jag de flesta dagar i veckan åt frukost på ett ganska slitet Harbour Café som med lite god vilja låg på vägen till kontoret.
Efter inte så många besök så visste dom att jag ville ha två skivor stekt skinka, stekt ägg sunny side up, rostat bröd, svart kaffe och ett glas kallt vatten (vanligtvis serverades varmt dito (vatten)). Satt där ungefär en halvtimme och läste China Daily som levererades till min Kindle varje morgon.
Det var väldigt trevligt. En av de (kanske den?) bästa rutiner jag haft.
Om man är intresserad av den ekonomiska utvecklingen i Kina (och det är man väl? Om inte annat för att förstå den sociala diton (utvecklingen)) så har Wall Street Journal fixat ett smart/fint verktyg som gör det enkelt att se vad som händer/hänt inom många sektorer (GDP, Retail Sales, House Prices etc) över tid.
Finns det någon annan typ av social implikation av att allt mer tid i ens hem spenderas ensam? Vilken behov av annan typ av interaktion med människor (digital, t. ex.) skapas?
Jag ställer mig något frågande till den där forskningsrapporten, och det finns – som det alltid gör med forskning – andra rapporter som visar på motsatsen; att möjligheten att (digitalt) lätt kommunicera med andra gör att banden till ens vänner stärks, och nya kontakter blir bra mycket lättare att skapa/behålla. Så minskat engagemang i andra människor tror jag inte på. Tvärtom.
Mitt ifrågasättande gäller inte engagemanget i samhället – om det vet jag inget (alltså, jag har väl ett visst eget engagemang och känner till konceptet, men vet inget om “forskning” kring det) och har heller inte funderat över det ämnet.
Jaja – i vanlig ordning startar jag med ett ämne och spinner sen vidare till något som handlar om något annat.
Informationsöverflödssamhällets påverkan: brist på långvarigt fokus?
