Mårten Ekenberg

Frukost - Onigiri

Så här kan min frukost ut. Kanske inte mycket till utseende, och faktiskt heller inte så mycket för smaklökarna. Men det går ner utan kväljningar.

Edelman Trustometer 2012 - Focus on Japan

Edelmans årliga Trustometer släpptes precis. En slide fokuserar på Japan och effekten av hur katastrofen i mars förra året påverkar människors tillit till t. ex. staten och energisektorn är slående. (Det går väl att klicka på bilden för en större… bild?)

Japanska energidrycker: Del 1

Åtskilliga är de som hört av sig och undrat vad som hände med en av förra årets mest uppmärksammade artikelserier i vilken jag testade olika vidriga kalla kaffedrycker på burk.

Jo det ska jag berätta: vad som hände var att jag vid blotta tanken på kallt, sött kaffe fick kraftig yrsel och fläckvis förlamning av underkroppen som tråkigt nog resulterade i läckage av kroppsvätskor. Det var, som (jag hoppas att) du säkert förstår, inte speciellt kul så serien ligger i djup träda på obestämd framtid.

Ledsen för det.

Men!

I dag har jag det odelade nöjet att presentera ett nytt koncept i vilket jag ger mig in i energidrycksvärlden – en värld som är mig helt främmande. Någon gång på 90-talet drack jag – under kraftig sinnesförvirring – ett par Redbull & Vodka, men mer erfarenhet av energidryck än så har jag inte. Det är en ny värld. Och det finns förmodligen inget annat land där energidrycksmarknaden är så rikt utrustad som den japanska (marknaden).

—

Namn: Oklart, men något med “Megashaki”.

Smak: Stark! Bränner till lite i strupen. Innehåller tydligen black pepper. Givetvis också en tydlig sötma, som ju har kommit att bli energidryckers signum, men inte så framträdande som man(?) kan(?) tro(?).

Förpackning: Manlig; starkt gul på svart, kolfiberinspirerad, botten. Under decimetern hög (men vem fan är inte det?) vilket berättar för mig som potentiell konsument att det här är något som innehåller en väldigt koncentrerad dos kraftigt energitillskott

Pris: ¥250 – ingen har lovat att det ska vara billigt att bli pigg.

Effekt: Oklar. Drack en större kopp kaffe parallellt vilket väl inte direkt var det smartaste jag kunnat göra i sammanhanget.

Återvändo: Inte alls otroligt. Den peppriga smaken lockar redan.

Arbetstillstånd och visum till Japan

Sedan i måndags är jag åter i Tokyo. Tanken var att återkomsten skulle skett tidigare, men på grund av väldigt utdragen process hos den japanska myndighet som utfärdar arbetstillstånd så sköts hemresan (ja, i brist på annat konkret hem får jag väl beteckna de få kvm jag bor på här som just “hem”) fram en vecka. Och tur var väl det, men mer/bara pga annan inte alls jobbrelaterad anledning.

Vad som skiljer förra perioden i höstas/vintras mot denna är att jag nu är anställd av Great Works Tokyo och tjänstledig från mitt tidigare jobb på Great Works Stockholm.

För att som utlänning kunna/få vara anställd i Japan så behövs ett arbetstillstånd. Ett sånt kan man ansöka om på en massa olika grunder. T. ex. finns kategorier för artist (verkar inkludera allt som kan räknas som konstnärlig verksamhet som genererar inkomst), medical services, instructor (språklärare t. ex.), intra-company transferee och entertainer. Jag sorteras – till mångas förvåning – inte in under den senare kategorien, utan den där innan; intra-company transferee. Detta eftersom Great Works Stockholm och Tokyo när ansökningen gjordes hade samma majoritetsägare, och det är dessutom ganska svårt att bli nekad om man inte håller på med publik brottslighet och sånt.

Precis som när man ansöker om att få jobba i Kina så behövs en officiell inbjudan från företaget i fråga plus en massa andra dokument, stämplar och passfoton. Exempelvis skulle min CV lämnas in, i valfritt format. Lite märkligt kan tyckas, men vem är jag att försöka ändra på en regel som den? Exakt. Arbetstillståndsvisum söks på 1 eller 3 år (eller 6 månader om man tillhör gycklarkategorin).

Sen – och det var det som var problemet i det här fallet – så tar det en odefinierbar tid innan ansvarig myndighet levererar ett litet papper (Certificate of Eligibility) i fina färger med ett par stämplar som, tillsammans med passet, ska lämnas in på den japanska ambassaden i det land i vilket man är… medlem. Därefter väntar man i 4 arbetsdagar vartefter passet med implementerat visum hämtas.

Som svensk turist eller tillfälligt arbetande kan man vistas i Japan i upp till 3 månader efter varje infärd. Men med det visum mitt arbetstillstånd givit mig så kan jag vara här och slå dank i 3 år innan helvetet bryter lös.

Men det är inte slut än.

För att kunna teckna telefonabonnemang, öppna bankkonto och i många fall hyra vanliga lägenheter så behöver man en speciell legitimation som officiellt heter alien card men ibland benämns gaijin card, har jag förstått. (Gaijin är ett mindre fint sätt att referera till utlänningar. Har jag förstått.)

Ett sånt plastkort ansöker man om hos sitt kommundelskontor. Ytterligare blanketter att fylla i och ytterligare 3 veckors väntan. Dock kan man, till en kostnad av ¥300, redan vid ansökningstillfället få ett annat papper med stämplar som är speciellt avsett för att visa en bank att man är reko och därför får öppna ett konto. Jag köpte ett sånt papper med stämplar för att visa en bank att jag är reko och därför skulle få öppna ett konto. Så gjordes, men det är en (ännu) mindre intressant historia som bland annat involverar en banktjänstekvinna som förde hela konversationen på engelska genom att läsa språkstödanteckningar innantill från sitt anteckningsblock, och kravet att skriva sin/min signatur exakt (exakt!) likadant vid fyra olika tillfällen i två olika storlekar. Men, en annan historia som sagt.

OBS Jag tar inget som helst ansvar för att det alltid fungerar på ovanstående vis. Så här gick det till för mig och det löstes ju förjävla bra skulle jag vilja säga.

Sex till åtta synliga tänder

Smile must be sweet and cordial, facial muscles must be relaxed, showing six to eight teeth.

Personalen (enbart den kvinnliga, förmodar jag) på en snabbtågsllinje i Chengdu tränar på att uppföra sig korrekt. (China Whisper)